Dagen då Tuve kom till världen

Jag sitter här vid köksbordet och bläddrar i högen av foton från din första tid i livet. Tänk att det nu är 6 månader sedan jag blev mamma. Så känslostormande, omtumlande men framförallt så fantastiskt. Att vara mamma är en ära. Jag vill nu dela med mig av några rader jag för länge sedan skrev om dagen då du kom. Så låt oss spola tillbaka tiden till en solig morgon i slutet av oktober...

 
 

Morgonen den 29e oktober vaknade jag tidigt. Det var söndag och jag såg framemot dagen som väntade. Min syster och jag hade bestämt träff på blomsteraffärens julmarknad. Det skulle bli min och Tomas första jul i huset och jag fantiserade om egenbundna dörrkransar och om pepparkakor i fönstren. Men det blev inget besök på julmarknaden den dagen. Inget pynt den julen för den delen heller, för när jag stod där vid köksbänken med diskhandduken i handen sker vad som skulle bli startskottet av vår förlossning. Vattnet gick.

 

Graviditeten hade varit bättre än jag någonsin vågat drömma om. Bortsett från den första tidens obeskrivliga trötthet klarade jag mig undan andra nämnvärda gravidkrämpor och kunde så sent som dagarna innan gå långa skogspromenader tillsammans med vår hund. Även tiden gick fort. Mycket energi gick åt till mitt nya jobb och vårt husbygge. Men det var då endast tre dagar kvar och det fanns inte längre något husprojekt som kunde få oss att vifta bort den enorma längtan efter den lilla människa vi snart skulle få träffa.

 

Senare samma dag satt vi i bilen på väg in till förlossningen. I baksätet låg väskan med de små bebiskläderna, våra tandborstar och klisteretiketterna med mitt namn och personnummer på. "Jag tror att vattnet har gått" berättade jag generat till den barnmorska vi fick träffa. "Men jag är inte säker" var jag snabb med att tillägga. Jag hade ännu inte fått några värkar och kände mig därför övertygad om att vi skulle bli hemskickade kort därefter. Men det skulle snart visa sig att vi inte åkt in i onödan. Det var vattnet som hade gått och jag blev genast beordrad vila eftersom barnet i magen ännu inte hade fixerat sitt huvud. Så där låg vi, Tomas och jag, i varsin sjukhussäng. Timmarna gick och jag tänkte "kan vi inte bara bli klara här någon himla gång och komma tillbaka då det är dags att föda barn? Om ett par dagar eller så...". 

 

En molande värk smög sig på men kändes inte särskilt smärtsam då vi blev förflyttade till en förlossningssal för undersökning. ”Du är öppen 7 cm, Natalie!” utbrast barnmorskan varpå jag förvånat svarade ”…så vi ska alltså inte åka hem?”. Barnmorskan skrattade och skakade på huvudet. ”Nej, ert barn kommer idag”. Jag kommer ihåg hur jag kollade mot klockan på väggen. Den var då 19:40 och ”idag” kändes plötsligt så nära. Strax därefter fick jag byta om till förlossningsskjorta och nättrosor och kände mig lättad över att äntligen få stå upp. Det måste ha gjort susen! Värkarna blev snabbt starkare och jag tvingades ta stöd då de kom. Däremellan kunde jag inte hålla mig för skratt då jag fick syn på min egen spegelbild i fönstren. Håret stod åt alla håll och skjortan såg gigantisk ut på min lilla kropp. Strax därefter kom en barnmorska in i rummet för att erbjuda mig smärtlindring. Jag som precis förstått att vi skulle bli föräldrar samma dag hade inte ens hunnit tänka tanken och tackade därför nej trots att hon påpekade att det var enda och sista chansen. Där och då kände jag mig så stark och förväntansfull. ”Ska det kännas så här kommer det inte vara några problem” viskar jag självsäkert till Tomas. Sedan försvann jag in i en dimma av smärta...

 

Dagen som hade börjat med en lång väntan övergick till en kort och intensiv förlossning. Knappt fyra timmar efter att vi blivit tilldelade en förlossningssal låg ett mörkhårigt litet barn med sugklocksformat huvud på mitt bröst. Vi hade blivit föräldrar! Det gick så pass snabbt att jag först kände mig berövad upplevelsen av att krysta. Men i efterhand har jag fått berättat för mig att Tuves hjärtslag blivit svagare och att det därför var viktigt att hjälpa honom ut. Jag glömmer aldrig sekunderna av tystnad då han precis fötts med navelsträngen lindad fyra varv runt sin lilla hals, och då han tillsist låg på mitt bröst ville jag aldrig släppa taget. Men den där lyckan skulle snart ersättas med en stor oro. Mitt i natten, då vårt barn inte var mer än ett par timmar gammal, upptäcktes det att han hade lågt blodsocker och blev direkt inskriven på neonatalavdelningen på andra sidan sjukhuset. Jag blev ensam kvar i vårt rum på BB då Tomas och en barnmorska tog honom med sig. Aldrig tidigare har jag känt mig så ensam. Allt jag ville var att följa med dem, men det gick inte. Jag kände mig som den sämsta mamman i världen. 

 

Tuve låg i en värmesäng, med sond genom näsan och dropp i armen då vi kom till avdelningen den morgonen. Jag hade inte sovit en blund och skyndade mig längst korridorerna trots att kroppen kändes svag efter mitt livs största träningspass. Han var då 47 cm lång och vägde just så pass 2500 gram. Iklädd storlek 44 och prematurblöjor. Var han verkligen vår? 

 

Efter tre veckor på neonatalavdelningen blev vi äntligen utskrivna. Det är nu ett drygt halvår sedan och på golvet ligger Tuve på sin filt tillsammans med vår hund och hans leksaker. Han rullar till magen och jollrar ljudligt. Tänk att det blev så bra tillslut. Det finns inga ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner. Vår älskade lilla Tuve!




Kommentarer

Åh vilken tuff start på sagan om Tuve, men åh så bra det blev! Stort grattis (såhär 6 mån senare)!

Åh vad fint återberättat! Älskade lilla Tuve ❤️


Kom ihåg






Trackback