Stranddagar

Jag går ut i den tidiga morgonen med gårdagens fläta i mitt hår. Tvätten vajar lätt i de varma vindarna från havet. Det ser ut att bli ännu en varm och solig julidag idag. Tänk att det skulle bli en sådan kanonsommar. Som om sommaren vill göra revansch mot förra årets kalla sommarmånader. Vi njuter verkligen! Fina sommarminnen skapas och husprojekten bockas av, fast i ett mycket lugnare tempo än förut.
 
 
Här om dagen gjorde vi en utflykt till Storsand, Västerbottens längsta sandstrand. Den ljusa finkorniga sanden brände nästan under våra barfota fötter. Bäst var att hänga vid strandkanten.
 
 
Ickebadkrukan Tuve tjöt utav lycka. Att bada är livet!
 
 
Några timmar senare packade vi in oss i bilen igen men stannade vid det mysiga lilla caféet för att köpa glass som vi åt med utsikt över havet. Jordgubbsglass... Det hör sommaren till, eller hur? 



Skråmträsk bärodling

Vi svänger vänster. "Västra Skråmträsk" står det på skylten. Kvällssolen lyser strakt. Det är 27 grader i skuggan och årets hittills varmaste sommarkväll. ACn jobbar medan vi susar förbi skogen och ängarna. Snart kommer vi fram till jordgubbsodlingen. Den med utsikt över sjön. Det är tappa-andan-vackert, vilket jag också berömmer bonden för flera gånger. Som om han inte redan visste det.
 
 
Rad 14 blir vår. Min rymliga emaljhink fylls snabbt utav stora solmogna jordgubbar samtidigt som min syster och jag pratar om allt mellan himel och jord. En stund senare åker vi hem igen med 10 liter bär i bagaget. Jag känner mig rik. Rik på livet. 
 



Vår dag på hällorna

Det var en solig och varm julisöndag vi vaknade upp till idag. Vi bestämde oss för att lägga husprojekten åt sidan för att spendera dagen på hällorna istället. Ett mycket bra beslut, om ni frågar mig.
 
Så vi packade in oss i bilen tillsammans med alla tusen pinaler en småbarnsfamilj kan tänkas behöva och så bar det iväg!
 
 
Som jag tycker om den här platsen! De rundslipade solvarma hällorna, havsbrisen och ljudet av vågorna. Tuve blev genast förtjust! Det såg vi på hans leende och flaxande armar. Miljöombyte förgyller, för stora och små.
 
 
Svea sprang lyckligt runt, runt och skuttade upp på stenbumlingar i hopp om att få något smarrigt att tugga på. Det fick hon, förstås. Hon är så rolig och lättsam att ta med på utflykter. Nöjd och glad så länge hon får vara med oss.
 
 
Tuve har alltid varit duktig på att visa vad han vill (och inte vill). Nu ville han minsann hoppa i plurret. Så det så! Det syntes på långa vägar. Och jag förstår honom. Vågorna såg ju fantatiskt spännande ut.
 
 
Det var ett trött gäng som återvände till halvön senare den kvällen. Ja, så där skönt trött som man bara blir av många utomhustimmar. 
 
Jag tänker att jag definitivt kan vänja mig vid dessa semesterdagar.



Tidigare inlägg